Osäkerhet

En typisk AD(H)D- person kan verka mycket osäker. De litar oftast inte lika mycket på sig själva som omgivningen gör. På grund av lågt självförtroende blir personerna ofta överraskade över hur stort inflytande han/hon har på andra och hur mycket de påverkar andras liv. Många gånger har de svårt för att förstå varför människor kan älska dem och därmed blir de osäkra på om så verkligen är fallet.

Många tvivlar på att idéerna de har skulle vara till någon nytta. Ofta hör man en AD(H)D-person säga:
"Jag vet inte..." ,när man frågar om hur något hände eller varför de handlade som de gjorde. Oftast vet de helt enkelt inte. Denna bris på "orsak-och verkan-uppfattning" får som effekt att beslutsfattande blir en ångestfylld process. Eftersom personens omdöme har fått oanade konsekvenser så ofta litar de inte till sig själva så mycket som de egentligen borde.

Mitt självförtroende har alltid varit lågt, för att inte säga extremt lågt. Jag litar sällan till mig själv och kan inte förstå att andra människor kan göra det eller till och med tycka om mig. Jag vet ju att detta är fel eftersom jag ofta får höra att jag är omtyckt. Men den känslan har jag svårt att ta till mig och ofta tänker jag:
"Så säger hon bara för att vara snäll."

Jag känner mig mycket osäker på flera saker trots att jag vet att jag egentligen kan. Däribland jobbet som sjuksköterska. Jag kontrollerar nästan tvångsmässigt mina uppgifter för att verkligen försäkra mig om att jag har gjort rätt. Jag har ofta svårt för att ta emot god kritik och tänker därför ofta:
"Så bra var jag väl ändå inte!"
Jag håller ofta inne med mina idéer om saker och ting. Kanske inte bland mina närmaste, men bland människor som jag inte känner så väl. Jag tänker ofta:
"Det var nog ingen bra idé ändå."

Jag har stora svårigheter med att bestämma mig. Det kan vara så enkla saker som att välja vilken film vi ska se. Jag över låter ofta sådana beslut till andra. Uttrycket "jag vet inte" är en av mina vanligare fraser. Detta beror på att jag är så rädd för att ha fel och för att jag är rädd för att folk ska tycka jag en konstig uppfattning om saker och ting. Att säga "jag vet inte" är också enkelt för då slipper man stå till svars för sina åsikter.

Ofta frågar jag efter saker som jag egentligen redan vet. Det beror främst på min osäkerhet och min tillit till mig själv. Om jag frågar någon som jag kan lita på, får jag en bekräftelse på att det jag först trodde faktiskt var sant. Det kan t ex handla om ett specifikt läkemedel på jobbet. Jag kan fråga en kollega om jag kan ge det till patienten. Egentligen vet jag att jag kan det, men genom att få det bekräftat känner jag mig säkrare.

Tillbaka till "Att leva med ADD"
Hem