Mitt liv efter ställd diagnos och påbörjad medicinering

Det finns fyra olika preparat att välja bland när det gäller att förbättra livskvaliteten för människor med AD(H)D. Likheten mellan samtliga preparat är att de innehåller amfetamin i väldigt små mängder. Det finns kortverkade tabletter som man får ta flera gånger om dagen, men det vanligaste är att man tar depåtabletter som successivt portionerar ut läkemedlet i kroppen under hela dagen. För mig fungerade inte det senare utan jag tar mina tabletter fem gånger under dagen med tre timmars mellanrum. För att komma ihåg alla tider ställer jag min mobiltelefon och det fungerar bra. Jag har alltid tabletter i väskan så jag inte ska glömma dem om jag är i väg någonstans. Mitt läkemedel heter Ritalin och de övriga heter concerta, metamina och amfetamin. Metamina och amfetamin är fortfarande licenspreparat och läkaren måste ansöka om tillstånd för att få medicinera patienten med dessa.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför medicineringen. Jag hade stora förhoppningar om att jag äntligen skulle bli helt fri från både ångest och håglöshet. Min ångest är fortfarande ganska svår och läkemedlet har inte hjälpt mot detta. Dock har tröttheten försvunnit och jag har mer energi än jag någonsin har haft. Jag vaknar någorlunda utvilad på morgonen mellan sex och halv nio och upplever inget särskilt motstånd när jag ska ta mig ur sängen. Jag behöver inte längre sova långa stunder på dagarna och det är mer sällan som jag överhuvudtaget behöver gå och vila. Gör jag det räcker det att jag sover en kort stund. Numer utför jag de flesta saker utan motstånd. Jag orkar utföra flera olika göromål under dagen utan att se det som en belastning. Som de flesta andra älskar jag väl inte att städa och putsa fönster, men jag för det utan att bli utmattad. Under dagen kan jag ta mig för saker som att baka, utföra trädgårdsarbete, städa, tvätta och allt annat som hör ett hushåll till.

Jag har även mer uthållighet och kan ex vara ute i trädgården i flera timmar. Det är där jag finner lugnet och det lättar min ångest. Förra året kändes det mest som en belastning, nu rensar jag ogräs och sköter om mina plantor med glädje. Jag kan även sitta och göra mina handgjorda kort under lång tid utan att tappa lusten efter en kort stund.

Min dygnsrytm har förändrats och jag somnar relativt tidigt på kvällen. Jag sover mer regelbundet och min sömn har blivit stadigvarande. Jag vaknar inte längre framåt vargtimmarna som jag gjorde tidigare och jag behöver inte längre lika mycket sömn som min kropp behövde förut.

En biverkan med läkemedlet är att aptiten kan försvinna. För många människor kan detta bli ett problem om man inte är överviktig som jag. För mig har det bara varit positivt och jag är inte ständigt sugen på varken mat eller sötsaker.

Mina tankar har blivit klarare på många sätt. Det är svårt att förklara, men man kan jämföra det med ett smutsigt och ett rent fönster. Det känns suddigt när man tittar ut genom det smutsiga och klart och fint genom det rena.

Som jag skrev tidigare finns ångesten fortfarande kvar. Den gör att jag för tillfället inte har förmågan att arbeta. Jag är fortfarande samma osäkra person med dåligt självförtroende och jag har svårt att lita till mig själv. Jag upplever även problem i stökiga miljöer och det gör mig fortfarande orolig och ofokuserad. Jag är inte säker på att detta någonsin kommer att försvinna. Det är en del av min personlighet.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att den största vinsten med att börja medicinera var att slippa tröttheten och initiativlösheten. Det känns lite som om jag har vaknat till liv efter en väldigt lång och prövosam resa.

 

Hem