Hypoaktivitet

Många personer med neuropsykiatriska svårigheter är mycket lugna och passiva. Så pass att även det kan bli till ett funktionshinder. Barn som är hypoaktiva är initiativlösa, ber inte om hjälp och blir lätt bortglömda. Vid AD(H)D växlar ofta aktivitetsnivån i perioder mellan hyperaktivitet och hypoaktivitet. I övre tonåren och i vuxen ålder är det vanligt att överaktiviteten minskar och att hypoaktiviteten blir ett större problem.

Det är viktigt att uppmärksamma denna grupp (kallas även ibland icke-hyperaktiv). Omgivningen brukar ha en tendens att förbise dessa personers avvikande beteendemönster eftersom de oftast är ett större problem för sig själva än för andra. Här återfinns dagdrömmarna, de som uppfattas som "lugna och fina". Hypoaktiva människor kan ha samma koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter som hyperaktiva. I denna grupp finns ett stort antal av de flickor som har neuropsykiatriska svårigheter. Många är inåtvända, blyga, plikttrogna och som presterar sämre än de borde med tanke på deras förmåga. Vanligtvis överkänsliga för kritik och krav som ställs, även om de klarar av det som förväntas av dem. Undviker ofta sociala situationer för att de kan bli förvirrande och ångestväckande, inte för att de drar sig undan kontakt. Hypoaktiva människor sluter sig inom sig själv, de blir lätt handlingsförlamade och får ofta psykosomatiska besvär när de känner sig förvirrade och inte har överblick och kontroll.
 

Jag känner mig i stort sett aldrig utvilad när jag vaknar på morgonen och då spelar det ingen roll hur många timmar jag har sovit. Jag kan sova flera timmar under dagen och ändå känns det som om jag skulle kunna sova lika länge till. Det mesta tar tid att göra och jag måste ha ställt in mig i förväg på att ex städa för att överhuvudtaget orka genomföra det. Ofta känns det som att bestiga berg vid små göromål som att duscha eller bara borsta tänderna. Jag kan däremot uppleva fullkomlig energi och tillfredsställelse och då känns det som om jag kan erövra hela världen. Energin vet inga gränser. Detta beror sannolikt även på min bipolära sjukdom och det är svårt att urskilja vad som är vad. Kanske spelar det inte heller någon större roll.

Både under min uppväxt och i vuxen ålder har jag varit väldigt plikttrogen . Gjort det jag blivit tillsagd och varit noga med att göra det bra. Jag har alltid hållit tider och mått dåligt om jag kom för sent. Jag städade alltid mitt rum en gång i veckan och jag hade det snyggt och prydligt runt om kring mig. Jag var alltid noga med mina läxor och jag skulle aldrig glömma eller hoppas över en. Eftersom jag alltid hade ganska medelmåttiga resultat i skolan var det aldrig någon som uppmärksammade mina svårigheter. De visste ju inte hur mycket tid och arbete det låg bakom. Jag lärde mig allt utantill för att sedan glömma bort det efter proven.

Jag har alltid varit väldigt känslig för kritik. Jag blir ledsen om någon tillrättavisar mig och kanske är det därför som jag oftast handlar ”rätt” för att undvika kritik. Därför tycker jag ofta som alla andra för att ingen ska tycka att jag har konstiga synpunkter. Jag vill ju verka så normal som möjligt.   

Jag vet inte hur många gånger vi har ställt in träffar med vänner eller familjen för att min ångest har varit för svår. Ofta kan jag oroa mig flera veckor i förväg. Jag vill så mycket och jag vill så gärna umgås, men rädslan över att lämna hemmet och all den trygghet som det innebär, skrämmer mig. Det handlar inte alls om att jag inte vill träffa människor, det handlar om mitt oerhörda behov av trygghet.

Jag blir orolig och framför allt väldigt utmattad vid stora folksamlingar. Jag kan se fram emot att t ex åka till Ullared och handla, men när vi väl är det, dröjer det inte länge förrän jag vill åka hem. Allt folk och allt sorl för mig totalt utmattad.

 Att ha kontroll är väldigt viktigt för mig. Därför kan jag inte ha oordning runt om kring mig. Allt ska ligga på sin plats. Inget stök med tvätt och annat skräp ska ligga framme. Har jag inte det, blir jag orolig och har svårt att sitta still. Har jag inte koll på läget när jag jobbar känns det som om hela världen ska rasa. Därför har jag mycket prydliga och noggranna anteckningar om mina patienter som sjuksköterska.

 

Tillbaka till "Att leva med ADD"
Hem