Ångest och depression

Många med neuropsykiatriska svårigheter lider som vuxna av ångest och depression. Det är dock inget symtom på, utan en pålagring till följd av alla upplevelser av misslyckanden under uppväxten. En ond cirkel uppstår lätt. Rädsla och ångesten över att misslyckas gör att personen har svårt att komma igång med nya uppgifter vilket i sin tur leder till ny ångest osv. En liten grupp utvecklar svår psykisk sjukdom som vuxna.

Jag minns att jag kände ångest redan som barn. Jag visste inte vad det var för känsla, men när jag i dag får ångest minns jag att det var just den känslan jag upplevde so liten. Jag fick min första depression 2001, men redan tidigare led jag av ångest och nedstämdhet. De följande åren har jag sedan varit deprimerad och ångestfylld från och till. Jag tror visserligen att jag hade drabbats av dessa tillstånd även om jag inte hade haft ADD. Det är så mycket från min barndom som är obearbetat och ångestfyllt och jag är övertygad om att jag hade drabbats av depression och ångest förr eller senare ändå.

Människor med olika neuropsykiatriska svårigheter är i allmänhet välfungerande samhällsmedborgare som vuxna trots detta uppger många att de fortfarande har en känsla av att "något är fel", de är rädda för att misslyckas, känner sig dumma och är oroliga för att göra bort sig. Många lider av känslor av utanförskap och ensamhet.

Precis så har jag känt innan jag fick diagnosen; något känns fel. Jag har alltid varit oerhört rädd för att misslyckas och tyckt att jag har varit en dålig människa om jag har gjort det. Jag har egentligen aldrig varit ensam. Tvärtom har jag genom livet alltid haft familj och vänner runt om kring mig som har stöttat mig. Trots detta känner jag mig ofta ensam med mina tankar. Ofta är det så att jag känner mig som mest ensam vid stora sammankomster av människor. Jag blir ofta tyst och tillbakadragen och lyssnar istället till vad andra har att säga. Jag är så rädd att ta plats och jag tycker inte heller särskilt mycket om det. Jag håller mig bäst i bakgrunden, där trivs jag som bäst.


 

Tillbaka till "Att leva med ADD"
Hem